Tro

I min ambition att nå en nykter ateistisk livsåskådning så har jag vid flera tillfällen avfärdat olika trosföreställningar som vidskepelse, en tankevilla om verklighetens beskaffenhet som inte baserar sig på kunskap eller förnuft.
I diskussion på humanistbloggen har jag även blivit frågad om jag vill smyg-introducera en andlig syn på världen framom den realistiska. Vilket kanske inte är helt omöjligt om man utgår från Wikipedias definition av andlighet: "Andlighet behöver inte inbegripa tron på något övernaturligt eller transcendent. Även utövande eller beundran av konst, musik, litteratur, mm, liksom de känslor som kärlek eller självförverkligande kan väcka, är immateriella till sin natur och kan ge en översinnlig upplevelse."

Själv frågar jag mig om man som ateist med en nykter världsåskådning kan/behöver tro. Humanismen, som kan karakteriseras på liknande sätt, innehåller trossatser. En del religiösa vill till och med hävda att ateism är en tro, vilket många ateister med kraft motsätter sig: "ateism innebär enbart frånvaron av en specifik tro - nämligen frånvaron av gudstro". Jag har själv funderat i termer av att min starka ateism, en djup inre övertygelse om att det absolut inte finns något högre väsen, kan vara en form av trosuppfattning. Den behöver inte vara det - jag vänder mig bara med kraft bort från idén att metafysiska väsen skulle existera i vårt materiella universum eller att det skulle ha någon påverkan på det.

Jag skulle vilja skilja på, å ena sidan, en religiös tro på metafysiska väsen som skulle ha någon relevans för den fysiska världen. Och, å andra sidan, en "inom-världslig tro" där man håller något för sant (som berör den verkliga värden) trots att man inte har tillräckligt med fakta i målet. Den sortens tro kan gränsa till kunskap, t.ex. om man cyklar förbi ett träd och antar (tror) att det är löv som hänger längst ut på grenarna utan att kontrollera det. Och i andra ändan av spektrumet rena gissningar t.ex. tron att ett visst idrottslag ska vinna en match som har jämna odds. Frågan om existensen av den historisk Jesus torde vara av det senare inom-världsliga slaget medan existensen av gud (Helige ande, Jahve, Allah, Krishna, Oden, Tor, Jupiter, spöken, tomtar, troll o.s.v.) är av det tidigare metafysiska slaget. Skillnaden dem emellan är att vi aldrig kan bevisa något om den metafysiska tron medan den senare i princip är verifierbar/falsifierbar eller i filosofiska termer en syntetisk sats (som ovan: "tro" ersätter kunskap därför att vi inte har tillräckligt med "fakta i målet") även om det finns praktiska oövervinnerliga hinder. Möjligen kan jag urskilja en variant av den inom-världsliga tron som kanske inte är en syntetisk sats utan snarare handlar om en sorts generellt uttryck av förtroende -som när vi lägger in en värdering t.ex: "jag tror på dig" eller  "jag tror på kärleken" (har säkert skrivits mycket mer klokt om detta: är tacksam för feedback).

Är man nu trygg i sin ateism så kan man inte bara tillåta sig inom-världslig tro utan även att inspireras av religionerna på det sätt Alain de Botton tycks argumenterar för i sin nya bok "Religion för ateister" (utkommer i svensk översättning i höst på Brombergs förlag), radiodiskussion. Redovisar man sina trosföreställningar så kan  också en viss andlighet tillåtas i en ateistiskt livsåskådning. Slutligen, tro tycks vara nödvändigt i en livsåskådning (inte i världsåskådning) och då inom-världslig tro. Vi behöver inte, kan inte och får inte ta till den fantasibetonade metafysiska tron (då blandar vi bort korten). Och det första vi ska tro på är vetenskapen och dess potential att förstå och förklara hur världen fungerar. I sann upplysningsanda vänder vi oss bort från vidskepelsen mot vetenskap.

30 Mars: läsvärt förtydligande "Vad vilja Humanisterna" i SvD Brännpunkt