Läste i dagens papperstidning en träffsäker krönika av Hanna Kjöller, som har åkt öppet spår i veckan. Hon berättar om Gudrun Wall som 1968 åkte vasaloppet och efter 6 timmar och 40 minuter nådde målområdet men hindrades av en funktionär att gå i mål "Hon var envis, och försökte komma förbi. Men envis var också funktionären som tog ett stadigt tag om den späda lärarinnan som gråtandes lyftes ur spåret". Jag minns själv från min barndom, liksom Hanna, hur lösskäggs prydda damer i muntra ordalag intervjuas inför TV-kameror (första kvinnan åkte 1922 men sedan fick de, in på 80-talet, inte delta).
Till sist måste jag till fullo stämma in i Hannes skildring av känslan i att åka ett vasalopp öppet spår:
"Under ljudet av hundratals stavtag - och inget annat - såg jag solen gå upp över myren. Det kändes lika svenskt - och lika vackert - som sjövädret. Närmare Gud än så här kommer antagligen inte en ateistsjäl".
När jag åkte fick jag, efter dryga 7 timmars slit och någorlunda ensam in på upploppet, mitt namn uppläst i högtalarna. Varför jag gav mitt yttersta sista metrarna över mållinjen med en känsla av att det bara var kranskullan som saknades. Detta var en av mitt livs största serotonin-kickar och kanske också min största sportupplevelse.
P.S. Nu blev det en svensk seger av Brink och en första norskt på damsidan av Skofterud, båda på rekordtid!
Bilden har inget med Vasaloppet att göra.
Tar tacksamt emot bilder på vasaloppsåkare med lösskägg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar