Sverige är på "god" väg att montera ned det s.k. "kunskapssamhället" genom att sänka läraryrkets relativ lönenivå och därmed status till nya bottenrekord, som tidigare diskuterat i självkastrerande kunskapssamhälle. Det har nu gått så långt att studenterna i stor utsträckning väljer att inte läsa till lärare - utbildningsplatserna gapar tomma och vi står inför en nationell lärarkris, se även SR.
En hel del av detta är ingen nyhet. Rekryteringen av lärare har gått dålig i många år. Dagens situation är kulmen på en lång utveckling. Trots att vikten av kunskap är känd sedan mycket mycket länge. Redan i Havamal, som nämndes i gårdagens inlägg, kan man läsa:
”Bättre börda man ej bär på vägen än mycket mannavett”.
Utvecklingen tycks vara ett resultat av girighet och kanske omedvetenhet: här ska det sparas pengar till varje pris (oavsett konsekvens). Fortsätter denna utvecklingen så kommer vi förr eller senare hamna i en situation där Sverige som nation har mycket små förutsättningar att klara sig i den internationella konkurrensen med sjunkande levnadsstandard som följd. Vi får gå i Greklands fotspår och skära ned det mesta av samhällsservicen: sjukvård, äldreomsorg, forskning, rättsväsende, fjällräddning, med mera. I denna tragiska utveckling så har lärarna, så att säga, gått först.
Osökt tänker man på lite yngre visdomsorden “If you think education is expensive, try ignorance”, tillskrivna Andy McIntyre och Derek Bok.
21 mars: mer i samma riktning: DN & SvD. Diskusioner om privat utbilning: SvD & GP
24 mars: nu söks orsaken till dagens situation ända tillbaka till 68: DN -intressant tanke men hjälper oss inte idag!
Jag håller inte alls med om att det är lärarlönerna som främst motiverar yrkesvalet. Finland, som ju av många anses ha ett väl fungerande utbildningssystem, har inte de svenska problemen med att läraryrket uppfattas ha låg status. Det är snarare tvärtom. Läs artikeln i "De har världens bästa skola" i Sydsvenskan ( http://www.sydsvenskan.se/varlden/de-har-varldens-basta-skola/ ). Där framgår följande: "Finland lägger mindre pengar på skolan än Sverige. Finska lärare får något mer i lön än sina svenska kollegor, men båda länderna ligger under EU-genomsnittet och har båda dålig löneutveckling. Till skillnad från i Sverige har finska lärare en fast tariff för sina lönehöjningar, så de har nästan exakt samma lön oavsett var de arbetar.
SvaraRadera– Inte tänkte jag någonsin på lönen inte. Det är det pedagogiska, att få bygga upp en lektion, det är det intressanta, kommenterar Johanna sitt val att bli lärare.".
Det är enligt mig bättre att först och främst se till att lärarna får koncentrera sig på sin huvuduppgift, nämligen på att undervisa, istället för lägga undervisningstid på att ta hand om "struliga" elever. Man bör således sträva efter att minimera tiden lärarna tvingas agera amatörpoliser, amatörpsykologer etc. Lyft bort och/eller specialundervisa problemeleverna istället så lärarna kan koncentrera sig på att vara just lärare. Skolresultaten i sin helhet gynnas inte av att t.ex. frustrerade, omotiverade eller kunskapseftersatta elever absolut måste gå i standardklasser.
Man kan dessutom kombinera satsningen på separat specialundervisning av problemelever med andra åtgärder. Istället för att generellt höja lärarlönerna kan man istället satsa pengarna på att nyanställa fler lärare och därmed fördela arbetsbördan. Jag vet att det finns en och annan lärare som springer runt på diverse vikariat som skulle vara glada för få en fast tjänst. Inte ens en extremt välbetald, men ensam, superlärare klarar av en omänsklig arbetsuppgift med stora, multiproblematiska klasser. Det räcker nämligen med en eller ett par extra krävande elever som har svårt att följa med undervisningstempot för att hela klassens undersvisnigstakt/resultat ska bli lidande. En del kanske invänder att en mer uttalad specialundervisning av problemelever skulle innebära ett tydligt "Vi och Dem"-tänkande men jag håller inte med om det. Alla ska ha och får nämligen en möjlighet att nå undervisningsmålen men det är logiskt att utgå ifrån att olika elever har olika grundförutsättningar. Problemeleverna kan tvärtom gynnas av dessa åtgärder då de får en chans att lära sig i sin egen takt och samtidigt inte känner samma frustration och sociala press från omgivningen. Det är heller inte gynnsamt för landets skolresultat i sin helhet att anpassa undervisningstakten till de mest problematiska eleverna. Om denna praxis trots allt följs så riskerar man att de duktigare eleverna inte trivs och/eller känner att de hämmmas i sin utveckling vilket så småningom får de driftigaste i en allt högre grad att då söka sig till andra skolor/klasser där undervisningtakten och -miljön känns stimulerande.
Jag rekommenderar förresten den som är intresserad av skolfrågor att lyssna på inslagen i reportageserien "Den orättvisa skolan" på Sveriges Radios hemsida (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4224&artikel=4775020). Vissa av prolemen som tas upp kan för övrigt t.o.m. vara långsiktigt integrationsmässigt skadliga ( http://www.skolvarlden.se/artiklar/lamnar-grundskolan-med-samre-betyg ).
Tack för din kommentar och tack för dina länkar. Visst finns det flera andra viktiga problem inom skolan, som du pekar på.
SvaraRaderaDagens inlägg var inspirerat av det katastrofala faktum att lärarutbilningarna nu börjar stå tomma. Frågar man studenter varför de inte väljer så svarar en del p.g.a. låga lönen. Jag tror inte det skadar lärarutbilningen och om lärarnas löner höjs till en rimlig nivå (jämfört med andra viktiga yrken i samhället). Se även Metta Fjelkners synpunkter i http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordlagt-intresse-for-lararyrket
Detta hindrar inte att det finns mycket annat som också måste förbättras - t.ex. den låga statusen och se till att, som du skriver, lärarna kan koncentrera sig på att vara just lärare. Syftet med mitt inlägg var huvudsakligen att betona vikten av en bra skola för hela samhället - inget kunskapssamhälle utan kunskap! Se även mitt tidigare inlägg "Självkastrerande Kunskapssamhälle"