Inom kulturen finns många skildringar av människan som skadedjur. Idag berättas om hur en fisk "från helvete", som i mycket liknar en tidig anfader till landlevande djur och därmed oss, invaderar Nordamerika och hotar hela ekosystemet (som den vite mannen gjorde). Effektivt har människan utrotat andra konkurrenter i samma takt som hon spridit sig på jorden, i Sverige är debatten om vargen ett aktuellt exempel.
Är den negativa människosynen bara ett resultat av massmediala fokuseringen på att rapportera dramatiska nyheter dvs. de plötsliga händelserna (katastrofer: från flygkrascher till roddtävlingar)? Är det vad vi tar till oss och vad vi minns, som Breiviks attentat? Olyckan tillåts, så att säga, dominera över det långsamma framåtskridandet. Eller kan negativa synen vara ett kollektivt dåligt samvete för den miljöbelastning vår arts framgång har orsakat? Ett medvetande om att mycket av de vi gjort kunde gjorts på bättre sätt? Det senare fallet är ett frö till hopp - om stora flertalet av oss vill ha en bättre värld så kan vi, givet uthållighet, också åstadkomma en. Vad som krävs är kanske, med Paul Gauguins ord, en vision om: var kommer vi ifrån, vad är vi och vart är vi på väg? Och kanske viljan till uppoffringar som vi tycks ha tappat i dagens moderna samhälle. Eller, som det svenska ordspråket säger "Bättre brödlös än rådlös".
Paul Gauguins "Var kommer vi ifrån, vad är vi och vart är vi på väg"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar