Ateistisk Livsåskådning

Vad är en ateistisk livsåskådning?

Kan man kalla sig ateist? Är det inte bara som att vara "icke-golfare", det blir meningslöst om det inte finns golfare. Blir det då inte meningslöst att beteckna sig som ickegolfare om golfsporten dött ut helt och alla golfbanor är förskogade eller återförda till åker. Söker man patent så måste man presentera en beskrivning av sin uppfinning utan att tala om vad uppfinningen "inte innehåller", man ska istället beskriva vad den omfattar och hur den fungerar. Vore det inte rimligt att ställa motsvarande krav på en livsåskådning? Gör vi det så kan det tyckas meningslöst att prata om en "ateistisk livsåskådning". Istället kanske vi borde kalla den en naturalistisk livsåskådning el. dyl. I en framtid när det inte finns några teister kan vi kan döpa om den. Med andra ord: ett skenproblem och tillsvidare är det tydligare att säga en "ateistisk livsåskådning". På samma sätt som det skulle vara meningsfullt att säga icke-golfare om vi levde i ett samhälle som under många tusen år präglats av golfspelande. På sikt kan ordet ateismen överleva teismen - den blir ett namn på samma sätt som namnet "Stockholm" har överlevt de stockar som kördes ned i botten utanför en liten holme vid Mälarens utlopp.

En livsåskådning måste bygga på någon sorts världsbild. Det har om inte annat historien lärt oss: alla religioner har någon sorts (hopfantiserad) skapelseberättelse och eskatologi. Man skulle kunna använda CH's ord "Kamrater, någon djävla världsbild måste det finnas i en livsåskådning". För den nyktra ateistiska livsåskådning som söks här är det självklart att ta till sig den naturvetenskapliga världsbilden. Den skiljer sig markant från tidigare religiösa fantasier på två fundamentala sätt. Den är baserad i empiri, dvs vetenskapliga undersökningar av hur verkligheten fungerar och hur den har utvecklats. Och för det andra: den kan ge oss pålitliga förutsägelser - dvs vi kan räkna ut vad som ska hända vid givna förutsättning. Detta tillåter oss att bygga datorer som vi kan knappa på, höga hus, broar, flygplan, satelliter som hjälper oss med kommunikation och utforskandet av universum mm. Ingen av dessa, eller några annan del av vår moderna tekniska civilisation, kan byggas på eller kan fungera om man istället utgår från religiös utsagor (som Gilgamesheposet eller Bhagavad-Gita eller någon annan av de fantasifulla litterära verk som religioner bygger på). Det vore så att säga inte bara dumt utan suicidalt att sätta sig i en flygplan vars dimensionsring ytterst bygger på gamla testamentet istället för vetenskap.

I livet vill vi, som sociala varelser, kunna utvecklas i leka, arbete och andra upptåg tillsammans med varandra. För att vi ska komma överens och inte fastna i destruktiva konflikter behöver vi en moral och ett forum för den. Moralen får inte vara baserad på vidskepelse - som en påhittad metafysik eller övernaturliga väsen för då riskerar den att eroderas -en tsunami av förnuft och analys sköljer bort den. Likt arabiska våren - det går inte att upprätthålla en diktatur om invånarna har genomskådat den och vänder sig mot den, det blir kejsarens nya kläder. Vi måste städa ut metafysiken och istället bygga vår moral på en fast grund.

Vad ska då den ateistiska livåskådningen omfatta?
Utöver en moral för att skydda oss mot varandra och för att samhället inte ska spåra ur i våldsamheter, konflikter eller girighet. Vi vill även ha ceremonier och högtider. I många situationer behöver vi erbjuda individer stöd: tröst vid sorg i form av ritualer och värdiga andliga platser, välgörenhet när samhället brister och en gemenskap. Vi behöver även ett intellektuellt ramverk för att undvika alienation och känna oss delaktiga i livet och samhället. De flesta av oss har behov av andlighet i ett kallt och mekaniskt universum - kunna känna "sense-of-wonder". Livet i universum är ett "under" och evolutionen i är den mest fantastiska av alla historier.

En ateistisk livsåskådning skulle kunna erbjuda ett forum - en gemenskap för att kanalisera dessa behov. Den kan erbjuda ett forum att utveckla, förvalta och värna en gemensamma moral. Den kanske också kan vara ett forum för utveckling av en sorts metaideal på vetenskaplig grund. Det vill säga: vad är eftersträvansvärt på en längre sikt -vad är värt att sträva mot som tänkande varelse i ett samhälle som utvecklar sin teknologi och kultur i ett materiellt universum? Exempel på metaideal är medvetenheten om vikten av kunskap och utbildning för ett jämlikt och demokratiskt samhälle. Ett annat är den framväxande miljömedvetenheten: vi måste ta hänsyn till naturen för att kommande generationer inte ska behöva leva på en soptipp där vi som art har förstör livsförhållandena för alla andra arter och på sikt även oss själva.

Vad behövs mer? Synpunkter? Reflektioner?