Vetenskap vs Politik

Kulturdebattören Åsa Moberg diskuterar i dagens DN relation mellan vetenskap och politik. Hon reagerar på den egyptiske nobelpristagaren Ahmed Zewails "Soft power of Science" och ifrågasätter drömmen om kunskap som maktfaktor. Uppfattar jag Åsa rätt så har hon missuppfattat Zewails idé. Läser man vad Zewail själv skriver framgår det att han med "Soft power of science" avser något i stil med "fördelar med upplysning".
Zewails förordar att USA:

• 1. Ska ha politik för att stödja vetenskap i muslimska länder. 
• 2. Fokusera på att förbättra utbildningen och främja den vetenskapliga och tekniska infrastruktur som kommer att medföra verkliga ekonomiska vinster och sociala och politiska framsteg.
• 3. Dessa ansträngningar ska komplettera, inte ersätta, USA:s ansträngningar att främja mänskliga rättigheter och demokratisk samhällsstyrning i den muslimska världen.

Han anmodar USA att stötta vetenskap och utbildning vilket låter som en rimlig strategi. Likväl håller jag med Åsa i hennes argumentation mot att "slå ihop" eller "bygga bro" mellan politik och vetenskap. Ta till exempel populära och framgångsrika hockeyspelaren Mats Sundins berömmvärda bidrag till medicinsk forskning. Det och andra bidrag skulle kanske inte vara möjliga om forskningen var en del av politiken. I praktiken skulle en politisering riskera minska forskningsanslagen men framför allt skulle kvaliteten gå förlorad. Forskningen skulle bli ett slagträ i den politiska debatten och därmed förlora sin trovärdighet (existensberättigande).

I Sverige är debatten till största delen historisk men även i modern tid har klåfingriga politiker försökt "ställa forskningen under politiskt kontroll" (i sken av att det skulle vara en "demokratisk reform"). Riskerna är uppenbara: man ger "sig möjligheter att direkt belöna forskare som ligger regeringspartiets intressen nära och som bedriver forskning som man kan utnyttja politiskt". Demokratin försvagas om politiker får möjlighet att påverka sanningen. Det finns gott om exempel på hur illa det kan gå när politiker försöker lägga sig i vetenskapen och ändra: anpassa verkligheten till sin egen bristande karta. Historiskt har vi i Europa, från renässansen och framåt, haft många konflikterna mellan de dogmatiska läror som försvarades av kyrkan och den vetenskapliga emperin, t.ex. den geocentriska världsbilden vs. den heliocentriska. Ännu idag fortlever konflikter av denna typ i USA där politiker, så sent som under George W Bush tid, ändrade och förfalskade forskningsrapporter. Fortfarande pågår en konflikt med religiösa kreationister om biologiundervisningen i skolan.

Politisering av vetenskapen är i förlängningen ett hot jämförbart med politisk kontroll över massmedia: förödande i skendemokratier som t.ex. Ryssland och haltande demokratier som t.ex. Italien under Berlusconi. Nej, forskningen och vetenskapen bör vara skild från den politiska makten på samma sätt som Montesquieus maktdelningsprincip skiljer: verkställande makt, lagstiftande makt, och dömande makt. I själva verket utgör kunskapen och dess utvidgning en viktig hörnsten för det moderna samhällets utveckling. På samma sätt kan vi inte heller ha en vetenskaplig politik (då riskerar vi att hamna i Marx vetenskapliga socialismen el. dyl.). Hög allmän kunskapsnivå utgör en förutsättning för det moderna demokratiska samhället och därmed är den fria forskningen/vetenskapen också en förutsättning för demokratisk politisk utveckling. Samtidigt finansieras den fria forskningen till stor del med statliga medel varför vetenskapen i längden byggs av ett demokratiskt samhälle med fungerande politik.