För en tid sedan chattade jag med en annan ateist, låt oss kalla henne Petra. Diskussionen gällde först huruvida det fanns en distinktion mellan ateism och att vara ateist (ungefär som man skiljer på matematik och att vara matematiker). Det vill säga om man är ateist så är man inte bara ateist.
Petra är ateist och anser:
"Jag är materialist i den mening som åsyftas med fysikalism, jag är naturalist i den mening som åsyftas med metafysisk naturalism och jag är skeptiker i både den mening som åsyftas med vetenskaplig skepticism och den moderna, eller mindre rigida, varianten av filosofisk skepticism. Jag tror inte sann kunskap är omöjlig (även om det torde vara svårt att identifiera den) men jag föredrar att bygga min världsbild på evidens och metodologi snarare än ogrundad tro. Och, ja, jag anser att min materialism och naturalism stöds av evidensen"
Man kan konstatera att Petra har en väldigt nykter världsbild och avvisar bestämt alla former av skrock och vidskepelse. Men hon har inte berättat något om vad som gör hennes liv eftersträvansvärt eller innehållsrikt. Man får förmoda att det är ett väldigt stimulerande och givande liv (hon kanske studerar, är mitt upp i en spännande karriär el dyl.) Antagligen har hon även ett antal ideal som hon inte berättat om. Säkerligen har hon flera intressen och ambitioner. Någon sorts moral finns där oxå. Allt detta ligger utanför hennes ateistiska materialism/naturalism. Stöter hon på en livskris och behöver något stöd och vägledning, utöver vad hon kan finna hos nära och kära, blir det svårare. Hon lever i en kall och hård fysikalisk värd där det saknas djupare ideal eller mening (som vanitas), utöver den hon själv kan känna för dagen. Det finns så att säga inget att falla tillbaka på.
Jag har själv varit där och trivdes som tjugoåring mycket bra i den världen. Den är spännande och utmanande. Ödet låg i mina egna händer så som ansvaret för mina egna handlingar. Likväl, senare i livet känns det som om något saknas. Det känns som det skulle vara skönt och kanske tryggt att ha någon princip eller ideal att luta sig mot, att ha som vägledning när livet känns svårt. Till exempel om man hamnar i det vakuum som Klara Zimmergren beskriver med barnlöshet och terapi.
Det är svårt att säga vad denna princip eller ideal skulle vara för något. Det enda som känns säkert är att jag inte vill tumma på min starka och trygga ateism. Det är lite som att ha flyttat hemifrån och sedan inte vara beredd att flytta tillbaka bara för att man förlorar jobbet, gör slut med flickvännen eller vad det nu må vara.
Du har inte missuppfattat mig och du har naturligtvis helt rätt i att min materialism och naturalism inte är det enda som definierar mig som person. De åskådningarna berör bara hur jag bedömer världens beskaffenhet, grundlagarna för hur den fysiska världen fungerar s a s. De säger ingenting om mina ideal eller värderingar, exempelvis.
SvaraRaderaGivet mina åskådningar är det dock som så att ideal och värderingar är något jag ser som fullständigt subjektivt. Det finns inget objektivt sant eller riktigt med humanism som ideal, eller med fascism, satanism, utiliarism e d. Detta är inte ett problem för mig.
Att den fysiska verkligheten är "hård och kall" är inte något som bekymrar mig (jag föredrar att ha omutliga och orubbliga naturlagar). En sten är också hård, men jag använder den inte som kudde. Lika lite skulle det falla mig in i att söka tröst i min naturalism när saker går fel i det sociala samspelet.
Jag ser inget problem med att man kodifierar sina ideal, söker alternativa värderingar eller sluter sig samma med andra som tänker som en själv. Allt kan ge trygghet. Det är fortfarande inga objektiva sanningar som ligger bakom, dock, och jag har inget behov av att intala mig annat.