Det är fascinerande att tänka att kylan, som känns så påtaglig, bara är avsaknad av värme. Vi har en absolut temperaturskala med en absolut nollpunkt 0 K eller -273.15° C. Dit har vi tack och lov en hel del kvar. Stora delar av universum är mycket mycket kallare än den relativa "värme" vi upplever en kall vinterdag. Fast det är klart, man kan alltid, med Protagoras i ryggen, argumentera för att temperatur är relativ oss själva och därför finns en konkret kyla. Och visst, hela vår begreppsapparat är bara en modell för hur världen fungerar. En modell vi använder oss av för att kunna förstå och växelverka med världen. I det sammanhanget är naturligtvis kyla något väldigt konkret och hotande.
Det är frestande att tänka att vår kultur och vårt sociala liv fungerar på samma sätt: dvs det finns ingen 'oandlighet' och det finns ingen 'ensamhet', bara brist på andlighet och brist på sällskap. En absolut skala. Kan det vara på samma sätt med dumhet? Det finns ingen dumhet/okunskap bara brist på klokhet/kunskap. Då kämpar verkligen själva gudarna förgäves mot dumheten. De fäktas, likt Don Quijote, mot en hjärnspöke som inte finns. Drar man detta resonemang i förlängningen blir det en rätt human människosyn: man hamnar på något i stil med Lukas 23:34 "Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra". En i grunden hoppfull och positiv inställning till människan och dess natur. Eller, i lite mer moderna termen, The botten is nådd -The only way is up!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar