2012 nådens år

Vi lever i de yttersta av alla tider. Världen står snart inför sitt omedelbara slut. Kristi återkomst och tusenårsrikets inträde är nära förestående. Först en rejäl  fimbulvinter, sen fenrisulven och så pang bom: ragnarök. Det ödesdigra året 2012, som enligt Maya kalendern, förebådar omedelbar kataklysm, så väl skildrat i dokumentärfilmen 2012. Vi står inför Harmageddons stora vedergällning när guds krigare skall skölja jordens yta med smält järn för att fördriva det onda.

Nja, kanske inte riktigt.
En dag som denna när det socialdemokratiska partiet har valt en ny ordförande borgar för att vi åtminstone överlever fram till 2014, så Stefan får en ärlig chans att vinna valet! De flesta religioner har någon sorts eskatologi i vilken världen går under och rättvisa slutligen ska skipas. Vi har i alla tider levt rätt nära slutet, i ett fantastiskt, dramatiskt och spännande tidevarv med dystopiska profetior. Tyvärr stämmer de sällan vid historisk granskning: maya indianerna själva verkar ha lidit som värst för 30 år sedan. Till och från har någon domedagssekt dykt upp och proklamerat ett datum vilket antingen har slutat i försök till kollektivt-självmord eller att någon med svansen mellan benen kommit upp med nytt senarelagt datum.

Ofta finner man mindre dramatiska varianter på domedagstemat även inom den sekulära världen. Vi kommer blir förgiftade av miljöförstöring, kärnvapenkrig, kapitalismens sammanbrott osv. Denna överdrivna domedagstro kan ha en rot i egocentricitet: -jag lever och verkar nu, jag har svårt att förstå att denna tid bara är en liten länk i historiens oändliga kedja. Vi tar vår tid och våra problem på mycket större allvar än tidigare generationers utmaningar, och nästkommande generationers kan vi inte ens gissa. Vi borde kanske försöka frigöra oss från vår egocentriska tidsuppfattning (att vår tid är den yttersta) på samma sätt som vi gjort i rummet (tidigare inlägg). Vi tycks vilja leva vid tidens ände men i rummets mitt.

Utvecklingen lär långsamt kravla vidare. Det som vi idag tycker är höjden av civilisation/utvecklilng/medvetande/befolkning/humor/ m.m. kommer en vacker dag bara vara ett par sidor i en historiebok. Den levnadsstandard som vi idag är så stolta över kommer någon gång i framtiden att falla under normen för fattigdom. Istället för att rabbla, som ett mantar, att vi lever vid tidens slut kanske vi skulle försöka fokusera mer på det stora i att vara en länk i den oändliga historien. Utvecklingen av livet på jorden tog fart på allvar i och med den kambriska explosionen för 540 miljoner år sedan. Vore det då inte rimligt att anta att vi har många årmiljoner kvar (om än inte alla på jorden)? Kanske 540 miljoner till eller ännu fler? Räknar man hela livets utveckling så har vi kommit några miljarder år på vägen och kanske har flera kvar? Det skulle om inte annat tillåta oss se lite mer långsiktigt på en del av de utmaningar vi står inför.

4/5-12 Sektledare: Den 30 juni tar antikrist över världen DN